Biografi över en anka

Födelse

Året var 1983, och allting var åt helvete. Jag hade inget jobb, inga pengar och min flickvän hade gått ifrån mig. Sedan ett halvår bodde jag på översta våningen i ett fallfärdigt gårdshus på Repslagargatan 13 i Stockholm. I ett av rummen stod en stor stock och hindrade taket från att falla in. Nio hinkar var utplacerade på olika punkter i lägenheten och samlade regnvatten. Nu kom kylan och oktoberregnen, och det blev för mycket. En polare, som var nyskild, levde ensam i en större lägenhet runt hörnet, på Högbergsgatan 40. Den första november flyttade jag in hos honom.

Man gick mycket på Berns på den tiden. Hela undervåningen hade döpts om efter den roman av Strindberg som handlade om ett av rummen på övervåningen, och liksom på hans tid samlades där hela gräddan av Stockholms unga radikaler och konstnärliga avantgarde. Röda Rummet var inte lite kissnödigt, och jag hade länge känt att jag ville göra någonting om det. Mina första skisser handlade om svartklädda gitarrister i rockband. En eftermiddag när jag genomfört ett av mina maratonbad (jag låg ofta i timmar i min polares sekelskiftesbadkar för att meditera) började mina tankar gå i allt konkretare banor. Den svartklädde gitarristen började nu bli en konstnärsparodi i allmänhet, och den röda-rummet-karaktär jag sökt började ta form. För att göra honom riktigt tydlig gjorde jag honom till en modern Kalle Anka. Det var det jag tyckte Röda Rummet handlade om: en massa kalle-ankor som satt och skröt om hur genialiska de var. Jag insåg plötsligt hur många paralleller som kunde dras mellan Kalle och dagens tillvaro. Namnet Arne kom för mig, och jag visste att jag hittat rätt. Jag hade åtminstone hört att namnet Arne på fornnordiska betydde nåt i stil med “Mannen som vill vara en örn, men inte lyckas med det”.

Det här var den 19 november 1983.

Att Carl Barks skulle få låna sitt namn till pseudonymen Alexander Barks var en självklarhet, det var han som utvecklat Kalle Anka till den underbara parodi på det mänskliga psyket han var under -40, -50 och -60-talet. Jag lade också in en solglasögonprydd gris som jag tänkte skulle vara med på varje sida hädanefter. Han skulle bli ett signum för de invigda. Varje gång man läste Arne Anka skulle man tänka: var är grisen? Han hängde faktiskt med ett tag. På varje sida ända fram till januari 1988. Sedan dök han bara upp sporadiskt.

Fem månader efter Arnes födelse kom nästa inflytelserika moment i hans liv: Zeke´s Bar. Den skapades först som ett provisorium till min väns födelsedagsfest i april 1984, men när den väl stod där i lägenheten tyckte vi att den var så tjusig att vi lät den bli kvar. Det var en helt illegal bar. Även subversiv, eftersom mycket av den ideologi som frodades i den var en direkt reaktion mot det samhälle och den alkoholpolitik som ledde till att man måste bygga upp en illegal bar i hemmet för att kunna uppleva lite frihet. Vi hade ett fast sortiment varor som vi sålde till självkostnadspris, och vi bjöd bara in folk vi kände och lyssnade på musik vi själva valde. Zeke´s Bar blev själva urbilden för hur vi tyckte att en bar skulle vara, där bartendern var en sann humanist som lyssnade till alla ens problem, och som då och då bjöd på ett glas eller två. Det var så trevligt i baren att vi aldrig gick ut. Till sist började folk undra om vi varit bortresta. Baren blev ett slags livmoder i tillvaron, vi vårdade den med stor omsorg och filosofi, och turades om med att vara bartenders. Många år senare, när jag flyttat till Pamplona, träffade jag en bartender som motsvarade allt det vi föresatt oss i Zeke´s. Han kom att bilda grund för det mer personliga porträtt av Zeke som sedan utvecklades i pjäsen "En afton på Zeke´s".

Koncept

Arne var aldrig något självporträtt. Som jag påpekat tidigare började han som en parodi på det stockholmska 70-80-tals-avantgarde som gick på ställen som Röda Rummet. Men jag ville inte att parodin skulle vara gratis. Jag var trött på den typ av demoniserande satir som florerade vid den här tiden, som redan från början gjorde klart för läsaren att den eller det som avhandlades var något som författaren fullständigt obefläckad stod utanför, dvs kritik som var riktad från vänster mot höger eller vice versa. Jag lade förvisso in vissa delar av egen tillvaro i serien, även om detta "jag" inte alltid kom just ur Arnes mun. Man kan möjligtvis hävda att varje Arnesida som helhet, att sensmoralen är min egen, medan mycket av det som Arne spyr ur sig är saker som jag ibland låtsas som om jag inte hör. För det mesta speglar Arne argument som är dagsaktuella, och gör sig till tolk för kommentarer jag hör ur andras munnar. Att arbeta med Arne Anka är att utöva antropologi i serieform.

Varje gång jag börjar med en Arnesida är valet av ämne det viktigaste. Jag tänker aldrig saker i stil med “Arne sitter på en bar och dricker en öl, vad händer?” Arne är alltså helt underkastad ämnet, och ämnet är undekastat samtiden. Det är framför allt via media inspirationen kommer och när ämnet en gång är bestämt försöker jag sätta mig in i hur en person av Arne Ankas karaktär skulle förhålla sig till detta ämne. Och hans karaktär är en blandning av många olika människors, men den är nu så tydlig för mig att jag kan sätta mig ner och ha konversationer med honom. Därur växer själva handlingen fram, och Krille Krokodil, et consorte, är en ovärderlig hjälp, eftersom de hela tiden fungerar som bollplank. Jag letar efter den renodlade egoismen, den mest oskylda egocentrismen och den mest uttalade sexualiteten. Politisk korrekthet är en efimär, lika ytlig som dess argument och tidsanda, och oftast det som är lättast att bråka med, men ända det som får kritiker att bajsa i brallan och gå igång som aldrig förr. Man talar idag om muslimsk fundamentalism, men låt en modern metropol-nörd försvara varmkorvens fördelar, eller hävda rätten till att röka på offentliga utskänkningsställen….
Men jag vill inte enbart ha nån Bukowski-typ som begränsar sig till att vara en den goda smakens narr. Det intressanta uppstår när en karaktär som denna sätts in i ett sammanhang.

Arne Anka är en satirserie. Serien speglar den värld vi lever i, attityder, filosofiska och politiska frågeställningar, jaget kontra världen, egot kontra verkligheten (och historien). Det är en narrspegel, där alla typer av ämnen tas upp för diskussion, och ska aldrig ses som ett sätt för författaren att enögt framföra sina åsikter, utan som försök till störande inlägg i olika debatter, för bidragande av perspektiv. Ett arbete av den här naturen består mest i att förkasta idéer. De första tankar som kommer till en om ett givet ämne är alltid de mest uppenbara.

(Eschers öga, tecknad kopia av författaren.)

Med tiden kom Arne även att låna drag från Fredmans epistlar. I och med uppenbarelsen i Metallarbetaren 1987 gjorde Movitz alltfler intrång i karaktärsbeskrivningen av honom. Jag lyssnade mycket på Bellman vid den tiden, framför allt Fred Åkerströms tolkningar, och vissa sånger kändes som skrivna för Arne. Framför allt förhållandet mellan Movitz och Mollberg fascinerade mig, som en 1700-talsversion av förhållandet Arne och Krille Krokodil. Även Stockholmsskildringarna var en gemensam nämnare, att sätta in diktade gestalter i givna miljöer. Favoriten var Fredmans epistel 23, Ack du min moder. Andra influenser var Karl Gerhard. Kanske den störste. Med Arnesidornas fasta publiceringstakt och format kändes det som om jag skrev satiriska kupletter.

Perioder

Man kan idag dela in Arnes karriär i 4 perioder.

Den första perioden, tiden på 399, som spänner sig mellan november 1983 till maj 1985, och alltså bara utgör 7 sidor präglades av att serien var ny och fortfarande höll på att formas, samt att 399:s utgivningstakt var mycket sporadisk. Eftersom deras ekonomi dessutom var mycket dålig, och min egen ännu sämre, blev jag till sist så arg över uteblivna utbetalningar att jag lade ner serien. Jag trodde då att jag aldrig skulle teckna den mer.

Den andra perioden börjar två år och fyra månader senare, i september 1987, när jag kontaktades av Eddie Pröckl, kulturchef på tidningen Metallarbetaren. Han var gammal 399-läsare och ville att jag skulle återuppliva Arne Anka. Om jag tecknade en sida till vartannat nummer betydde det två sidor i månaden. Detta kom att markera rytmen för seriens berättarstil, där liknelsen vid Karl Gerhards kupletter blev mycket tydlig för mig

Den tredje perioden infaller med att jag flyttade till Spanien i september 1988. Detta gav mycket speciella villkor. Först rent praktiska naturligtvis; hur skulle jag hålla mig informerad om saker som skedde på 3000 kilometers avstånd? Det andra var rädslan för att tappa fingertoppskänslan för ett land och en mentalitet jag inte längre levde i. Men det tredje, och kanske viktigaste av allt, var effekten av att leva i kulturer som den spanska och den baskiska, kulturer som var diametralt motsatta allt det jag upplevt i Sverige. Plötsligt framstod mitt eget land mycket tydligare, nu när jag hade något annat att jämföra med. Detta gav enorma fördelar. Om jag tidigare inte sett skogen för bara träd kändes det nu som om jag såg skogen och träden. Men i december 1995 lade jag ner serien, mest av ren trötthet och av att ha blivit blasé av ankan, för att ägna mig åt annat, som att teckna Röde Orm.

Den fjärde perioden är den vi befinner oss i nu. Den började med en Konrad. Motivationen var total och inspirationen enorm. Hade då verkat i 10 år utan att kommentera samtiden.

Återkomsten

Två personer är huvudansvariga för Arne Ankas återuppståndelse i Konrad K. 2004:
George Bush och Gudrun Shyman. Jag vill gärna tacka dessa två. Bush i egenskap av krigsförbrytare och förbrytare i största allmänhet och Gudrun Schyman för att hon fört in bröderna Marx i politiken. De har var och en, i sällskap av sina respektive hejaklackar, fått min anknäbb at växa ut på nytt.

Att vara satiriker är lite grann som att vara militär, man hämtar sin näring ur konflikter. Det blir liksom bäst när dessa konflikter bygger på felaktiga beslut och medför många konsekvenser, det är så att säga satirens ABC. Det är därför jag gillar Bush. Han är mannen som inte bara gett militären ett mänskligt ansikte utan även en politik. Två världskulturer står på tvärs och många människor dör varje dag som en konsekvens av denna politik, och allt karln vill säga är något som skulle låta ok. i en John Ford-film. Det kommer bli intressant när vi får veta hur många människor totalt som dött till följd av USA:s invasionsstrategi i Irak och vi kan jämföra dessa siffror med hur många som dog under Saddams tjugo år vid makten. När sanningen om Bush en dag kommer att uppskattas tillfullo kommer västvärlden att skämmas och undra hur det kunde bli så, ungefär som man gjort efter andra totalitära regimers fall.

Själv kan jag kan uppenbarligen räkna med många års vansinnesdåd serverade på silverfat för närandet av min anknäbb. Och den viktigaste frågan av alla: Hur fan ska jänkarna et consorte dra sig ur det de en gång påbörjat? Genom att Demokraterna vinner nästa val? Hur långt ska vi alla i den sk. västvärlden få betala för en invasion vi aldrig velat ha? Tack Bush!

Gudrun Schyman är ju inte lika mäktig som Bush, men hon inspirerar mig som få. Det heter att hon ägnar sig åt demokratisk feministpolitik på vänsterkanten. Utan tvekan är det så att hon inte varit där hon är om det inte vore för vissa av demokratins förtjänster. Det demokratiska systemet gör att vi måste acceptera människor som Gudrun Schyman. Däremot ställer jag mig lite tveksam till hennes politiska övertygelser. Hon verkar mest övertygad om sin egen förträfflighet. Jag tror att det slumpen som gör att hon ägnar sig åt politik. Hon hade utan tvekan kunnat ägna sig åt vad som helst, bara hon fick synas. Hade hon börjat inom högern hade hon synts lika mycket där. Hade hon börjat inom varietén hade hon utan tvekan blivit en stjärna. För politikens egen skull hade jag ju hellre sett henne som försäljare av Eiffeltornet eller aktier i utbyggnaden av solfilter vid nordpolen, hon hade säkert haft stor framgång i de gebiten, men nu ägnar hon sig åt politik, och det är det vi har att förhålla oss till. Det som gör att jag inspireras så mycket av henne är för att hon använder orden ”man” och ”män” som skällsord. Hon bygger en karriär på att förtala ena halvan av jordens befolkning. Hade hon uttalat sig om någon annan samling individer på det sätt hon uttalar sig om ”män” hade hon ju fällts för hets mot folkgrupp. Jag kan tänka mig att många seriöst tänkande och arbetande feminister har bekymmer med att hon råkar erkänna sig till just det lägret. Det uppstår debatter kring många av hennes uttalanden, och det säger en hel del om den samhällsbild vi lever i och försöker leva upp till.

Och bara för att ha det sagt: Jag har inga problem med feminismen. Jag har varit feminist längre än dom flesta som skäller på Arne Anka, och när vissa tror att jag delar in kvinnan i knullbara eller icke knullbara kategorier är de uppenbarligen renons på humoristisk sans och har ingen hum om vad karikatyrer innebär. Man kan i de flesta kulturer skämta om allt utom präster, och i Sverige är kvinnan uppenbarligen något nunnelikt. Vad jag vet går kvinnor på dass lika ofta som män. Själv har jag har inga problem med det. Jag tror att det är helt okej när folk av olika kön pissar och skiter ikapp och tycker att en café olé på nån uteservering i Paris hör till livets högsta och att apor är festliga. Jag inbillar mig i alla fall att vi bor på samma planet. Jag får bara problem när vissa av det ena könets uttolkare spyr ut samma fördomar och generaliseringar som de anklagar det motsatta könet för. Därför inspireras jag av Gudrun. Tack Gudrun!

Men det började som sagt med en Konrad.

Konrad K. var utrikeskorrespondent på ett icke namngivet tv-bolag. Just därför att alla de ämnen man diskuterar som satiriker främst filtreras genom media. Jag ville så att säga börja där det redan börjar. Den första sidan av Konrad K. tecknades i december 2003, och konceptet bakom serien var glasklart: Bush helt ogenerat förfalskade bevisföring för massförstörelsevapen i Irak, hans motarbetande av Hans Blix som ledde vapeninspektionerna i Irak, vicepresident Dick Cheney och Halliburtons investeringar, etc etc. Den var också mycket färgat av den toppstyrda högerpolitik som Partido Popular hade praktiserat i Spanien de senaste 8 åren. Man skulle kunna sammanfatta den politiken med att ”demokrati genomförs med polisbatonger tills alla blir överens!” Själva ordet ”demokrati” hade börjat låta som ett skällsord, fick en mest att tänka på medelålders män i grafitgrå kostymer som omgavs av livvakter och körde BMW. Särskilt som Spaniens regering på våren 2003 hade gått med i den Bush-kampanj som skulle sprida samma”demokrati” på irakisk mark, trots att det gick mot internationell rätt, att FN var emot det och att 93% av den spanska befolkningen var emot ett spanskt involverande. Därav bomberna i Madrid den 11 mars 2004. Detta blev upptakten till ett av de mest erbarmliga skådespel jag någonsin haft oturen att bevittna.

Det mesta såg jag ju på tv, även om det råkade falla sig så att jag själv på morgonen den 11 mars 2004 satt på det tåg som går från Pamplona klockan 07.00 och anländer till Atocha-stationen i Madrid klockan 10.30. Där satt jag i godan ro och drack kaffe och mumsade på en frukostmacka när mina medpassagerares mobiler plötsligt började ringa strax efter 8, och alla som svarade genast fick bestörta tonfall i rösten. Tåget stannade, och våra hjärtan gick igång. Konduktören kom ut och förklarade att bomber hade exploderat på Atocha-stationen, och att tåget av naturliga själ inte kunde fortsätta. I en mycket stendammig stad söder om Zaragoza som heter Calatayud fick vi kliva av tåget och vänta på nya transporter. Skräcken och illamåendet var allmänt när vi alla stod och trängdes på en liten stationsbar med påslagen tv och fick se Aznar, den sittande presidenten, anklaga den baskiska separatiströrelsen ETA för dådet. Hatet mot Baskien och den baskiska kulturen glödde i mångas ögon, och Partido Popular framstod som handlingskraftiga försvarare av demokratin när de med svulstiga utfall fördömde attentatet.

Ändå var det något som inte stämde. Det finns mycket man kan säga om ETA, och bland alla dessa saker existerar det faktum att de aldrig, i hela sin snart 50-åriga historia, genomfört några urskillningslösa attentat. De har alltid varit mycket konkreta och pricksäkra i sina val av offer, och de fall då oskyldiga suttit emellan har uteslutande berott på omständigheter och olycksfall i arbetet, hur cyniskt det än månde låta. Det omtalade attentatet på Hipercor i Barcelona 1982 när ett 20-tal personer fick sätta livet till berodde på att ingen tog ETA:s bombvarning en timma innan på allvar, och motiven bakom denna försummelse är ännu orsak till bitter diskussion. Pamplona, där jag bor sedan 1988, ingår i den baskiska kultursfären i Spanien, och inom den kultursfären sprider sig nyheter snabbt. När jag samma förmiddag återvände till Pamplona var det redan i var mans mun att ETA inte stod bakom bomberna i Madrid. Tv-apparater var påkopplade överallt, och folk samlades på barerna för att ta del av nyheterna och för att höra regeringen fortsätta att fördöma ETA. Programmen fullständigt svämmade över av reportage och dokumentärer kring ETA. Propagandamaskineriet gick igång som aldrig förr. På eftermiddagen kom Batasuna, det olagligförklarade partiet med förgreningar i ETA, med en kommuniké där man förnekade ETA:s inblandning Samma kväll gick ETA själva ut med ett avståndstagande av attentatet. Men regeringen stod på sig. ETA hade gjort det.

I tre dygn hävdade den spanska regeringen samma sak. Vid det här laget hade internationell press redan informerat om de bevis som pekade på förgreningar inom Al Qaida. Hela världen visste att det var Al Qaida. Men inte den spanska regeringen. I direktsändna presskonferenser förbisåg de alla förfrågningar om Al Qaida, de nämnde själva inte ett ord om Al Qaida. ETA var skyldiga, punkt slut. Anledningen till detta var enkel: det var dags för val. Attentatet skedde fredagen den 11 mars, och valet stod söndagen den 14 mars. Den spanska regeringen förstod att bomberna på Atocha var en konsekvens av deras egen USA-ledda politik, och att de skulle förlora valet om folk insåg att det var den muslimska fanatismen som hämnades.

Detta fick även ödesdigra konsekvenser på det lokala planet. Den baskiska separatismen hade med rätt och orätt skapat stora splittringar i Pamplona, och alla som hatade ETA hatade dem nu ännu mer. En brödhandlare, bara tre kvarter bort från där jag själv bor, en mycket lugn man som alltid haft sympatier i bägge lägren, men vars son hade tydliga ETA-tendenser,blev på lördagen den 13 mars ihjälskjuten av en överhettad Guardia Civil, vilt påhejad av en hysterisk hustru som försökt klistra upp en affish med orden ETA-NO! på brödbutikens skyltfönster. Brödbutiksinnehavaren hade vägrat, och detta ledde till att Guardia Civilens hustru skrikit att han var medskyldig till terrorism, sprungit upp till sin lägenhet efter sin man och son, som bägge sprang ner, beväpnade med jaktgevär och kökskniv. Guardia Civilen skjöt brödhandlarn med geväret, och sonen avslutade verket med sin kniv.

Det här kan ju för en svensk låta väldigt melodramatiskt och spanskt överdrivet. Brödhandlarens attityd kunde ju kanske verka lika stursk som den hysteriska guardiacivil-hustrun. Men detta hade djupa ideologiska bottnar. Hade brödhandlarn gått med på att klistra upp affischen hade han, på ett symboliskt plan, gått med på regeringens linje. Detta ville han nu inte, och han blev mördad av människor som varit hans kunder i över 10 år, allt i ljuset av den debatt som pågick.

Det var 3 dygn av total desinformation. Jag har aldrig skådat något så cyniskt som den regeringens agerande de dygnen. Men det spanska folket förstod exakt det som den spanska högerregeringen inte ville erkänna, och den spanska högerregeringen föll. När de väl förlorat fick de det att låta som att de vinnande socialisterna, under Zapatero, själva hade beställt bomberna. De sade det inte rakt ut, men de lät oss förstå det. Demokratin framstod mer än någonsin som det mediala skådespel det ofta är.

Konrad K. skulle arbeta med allt detta. Det gjorde han också, med den äran, under ett års tid. Men det var svårt att förmedla alla dessa detaljer för en svensk publik. Konceptet med Konrad K. blev ett handikapp. Och figuren blev för stel. Egentligen var han en mix av Lucky Luke och den spanske matadoren Manolete, må de vila i frid. Han skulle vara cool och konkret, men jag äger själv inga talanger för att vara cool. Ankan inom mig vaknade till liv, mot min egen vilja.

Arne kom av egen kraft och med andras hjälp. Då jag hört och läst om Göran Perssons nedrustning av välfärden i Sverige och upprustningen av hans egen herrgård, fick jag aningar om att denna i grunden borgerliga politik, som genomfördes av ett socialemokratiskt parti med en mycket stolt tradition, fick ordet ”socialism” att kännas som ett skällsord på samma sätt som högerregeringen i Madrid smutsat ner ordet ”demokrati”.

Eran Bush har lämnat kraftiga spår och markerar ett före och efter. Vissa hävdar att det började den 11 september. Det är nog sant på många sätt, men jag tycker nog att Bush själv redan tagit över intrycket av just det datumet. Vet inte. Göran Persson tyckte ju att Bush är hyvens! Hoppas Persson har rätt och att jag och Michael Moore har fel.

Och medan vi alla inser att freden på jorden ligger nånstans nära Pluto, som inte ens är en planet längre, får vi nog nöja oss med att kräva mer blygsamma ting, som att någon serverar en skaplig macka inemellan, så att det känns som att det finns nån mening med att arbeta, låta bli att råna banker och gå och rösta inemellanåt. Sen får vi väl hoppas att Bush & anhang en dag blir ställda inför rätta och dömda för de krigsförbrytelser de gjort sig skyldiga till, så att vi västerlänningar kan få tillbaks vår värdighet igen inför den muslimska världen.

Inspiratörer

Arne följer en tradition som går tillbaka på O.A, Kolingen och andra mycket svenska alster. Han är alltså en klassisk svensk figur, trots sitt internationella yttre.

Musik har spelat en stor roll för Arnes utformning. Främst Bellman och Karl Gerhard. De tolkningar av Bellman som Fred Åkerström gjorde, bla. Fredmans epistel no. 23 ”Ack du min Moder”och epistel n.44 ”Movitz Helt Allena” är bland de alster som mest påverkat . Karl Gerhards satiriska kupletter, särskilt ”Vem vet hur länge vi har varann” eller ”Man säger på stan” fulländade bilden, då Gerhards strama kupletter mycket lätt går att likna vid en seriesidas upplägg, med fast format och påföljande rytmik.

Det finns inte lite av tidig Frank Zappa i Arne. Albumen ”Freak Out, ”Absolutely Free” och ”We´re Only in it For the Money”, vars drift med den aningslösa hippie-rörelsen och medelklassamerika var satir av bästa märke. För de intresserade rekommenderas låtar som ”Trouble Every Day”, ”America Drinks & Goes Home” och ”Flower Punk”. På slutet av 80-talet började även rap-musiken göra sitt intåg, och även om Arne framställdes som en bakåtsträvare för att komplettera bilden av hans ”proggressiva” karaktär, var sidorna och uppslagen inte lite inspirerade av grupper som Run DMC, Public Enemy och andra, vilket främst visar sig i oräddheten för ordmassor i pratbubblorna och där kritiken av samhället får ytterligare en skjuts.

I litteraturen finner vi Strindberg, Kafka, Jean Paul Sartre och inte minst Machiavelli. Strindberg gav ju namn inte bara på den lokal som Arne befruktades i, Röda Rummet, även romanen kom att betyda mycket för Arnes utformning. Vi ska inte heller glömma Strindbergs elaka beskrivningar av etablissemang i ”Svarta Fanor”.
I Kafka, den lille mannens kamp mot omständigheter han inte rår på, i Sartre kampen mot omständigheter han rår på, och hos Machiavelli, den störste existensialisten av alla, avslöjandet av vad det är som ligger bakom alla dessa omständigheter.

Tecknare som inspirerat är Franquin, Moebius, Hergé, Uderzo, Storm P, Claus Deleuran, George Grozs, Olle Berg, Max Andersson, och självklart Carl Barks.

Om tecknarn

Charlie Christensen föddes 1958 i Stockholm. Han äger ingen formell utbildning, är autodidakt. Han jobbade i flera år som hemsamarit i Vasastan, där hans uppgifter främst var att handla mat åt, städa åt och prata med gamlingar. Han kallar dessa år för ”sina universitet”. Vid sidan av ägnade han sig åt biblioteks- och museumbesök, snyltade i vänners samlingar av konstböcker, och formades av interrailresor till Bryssel, den europeiska serieteckningens huvudstad, och liftarresor till Florens, renässansens huvudstad. Florens med Da Vinci, Medici, och Brunelleschis kupoler och omgivningar satte fart på hans tecknande.

Sedan 1988 bor han i Pamplona, huvudstaden i Navarra, Spanien. Där följer han med stort intresse den spanska centralstatens kamp mot alla regionala uttryck, den lokala högerregeringens kamp mot alla kulturella uttryck, samt ETA:s kamp mot bägge dessas. Som så många andra i regionen säger han sig vara fångad i fascinationen över den dynamik denna situation skapar, samt spyfärdig av konstaterandet att ingenting i denna dynamik avancerat under de 20 år han bott där. Han försöker framför allt inte ha några fördomar om Pamplonas borgmästarinna sedan 1999, Yolanda Barcina, som på få år förvandlat Pamplona från en vital, pluralistisk och blomstrande stad till en uniform högeröken. Han jobbar hårt på att bli kvitt vissa klassiskt inkvisatoriska tankar kring denna borgmästarinna, i stil med: ”Ju mer uttalat blid och oskuldsfullt kristen, desto mer besatt av djävulen...” eller “Bara en elak fan vet vad verklig illvilja är…”